Senaste nytt: (2015-06-16 08:49) Den kommer! Final Fantasy VII - remake

Recension om Kingdom Hearts I     |     2003-02-16 15:16:21

KINGDOM HEARTS - RECENSION

Elias K. Settervik

Så här tre månader efter spelets release kommer alltså recensionen. Kingdom Hearts – ett samarbete mellan Squaresoft och Disney Interactive. Bär det eller brister det?

Senast uppdaterad 2003-02-21 19:34:55

Tyvärr har vi på grund av för höga kostnader på lagring av extremt gamla och sällan använda bilder har vi tvingats radera alla bilder i denna nyhet. Därför är det möjligt att flera brutna bilder visas här i nyheten.

Tyvärr har vi på grund av för höga kostnader på lagring av extremt gamla och sällan använda bilder har vi tvingats radera alla bilder i denna nyhet. Därför är det möjligt att flera brutna bilder visas här i nyheten.

Spelets omslag

Allt i en enda röra

Det här är konstigt… Väldigt konstigt… En färgglad sörja med allt från gamla klassiska Final Fantasy element till pastellfärgade fantasilandskap från gamla klassiska Disneystorfilmer. Vad sägs exempelvis om moogles och luftskepp från Final Fantasy, och Simba, Sjumilaskogen och Big Ben mitt i natten från Disney? Och då har vi bara skrapat på ytan! Spelet är fullsmockat med saker, karaktärer och kännetecken från det mesta i FF och Disney väg, och efter att ha läst denna recension har ni förhoppningsvis fått klarhet i om en sådan soppa verkligen smakar bra.

En simpel story. Till synes

14 årige Sora lever tillsammans med sina vänner Kairi, Riku, Tidus, Selphie och Wakka på de paradislika öarna Destiny Islands. Sora, Kairi och allra mest Riku är dock lite trötta på tillvaron och vill ut på havet, till nya världar. Deras önskan uppfylls plötsligt när deras ö en natt invaderas av The Heartless – skuggliknande varelser som saknar hjärta. Ön förstörs och hux flux teleporteras Sora till en helt annan värld – en liten stad, lätt att tycka om, kallad Traverse Town. Men var är Kairi och Riku? Vad hände med alla på ön?
Sora börjar leta.
Snart möter han två nya vänner – ett trevligt radarpar, beståendes av inte helt okända Kalle Anka och Långben. De två saknar sin försvunne konung – Kung Musse Pigg – som spårlöst har försvunnit från slottet. Sora sluter sig till duon och sökandet tar fart på allvar.
Ja, det är väl hur spelet börjar ungefär. Det kan verka simpelt och enspårigt, men det är det bara till en början. När man hunnit in en bit i spelet, inte alltför långt faktiskt, börjar det hända saker, och slutet är både vackert och lite överraskande. Det bäddar även för en uppföljare, som ju i och med Kingdom Hearts: Final Mix, på sätt och vis är på väg.

Kära återseenden

Mitt i djungeln, den stooora djungeln där sover lejonen! Hmm, fel film vah? Saknar vi inte alla Cloud Strife, Cid Highwind och Squall Leonhart? Skulle vi inte göra i princip vad som helst för att få återse Aeris Gainsborough? Det enda vi behöver göra för att få detta är att gå till närmaste spelbörs och hosta upp omkring 600 spänn (beroende på vilken spelbörs som är närmast då…) för Kingdom Hearts. I och med KH får vi nämligen återse mängder av FF karaktärer och varelser, många i ny tappning och alla i ny grafik! Är det inte underbart så säg!!! Dessutom finns här Disney stuff i drösar! Filmer som Aladdin och Lejonkungen kommer i alla fall inte jag att glömma, och spelet innehåller allt möjligt från dem båda. Vad jag däremot tycker är synd är att spelet innehåller så väldigt mycket Disney och för lite Final Fantasy. Det borde vara 50-50, men det är det inte. Snarare 85-15…

Full kontroll… Eller?

Påminner det inte lite om Braver? Bataljerna i spelet, för mängder med bataljer blir det, sker i realtid, och alltså träffar vi varken på ATB eller CTB, och inte heller Random Encounters (förutom i slutet av spelet). Vår hjälte Sora slåss med en nykel. Eller är det ett svärd?… Eh, ja, det kallas i alla fall Keyblade (hmm… påminner mig om något ; ) ). Hans kompanjoner Kalle och Långben slåss med en stav respektive en sköld (sedan när började man slåss med sköldar???). Man styr Sora, och han kan både hoppa, slänga sig undan från fiendens attacker och kasta magier. Magierna slänger man genom att antingen gå in i en meny och krångla eller koppla önskad magi till kortkommando. Kortkommandona fungerar bra, men är få. Man kan bara ha tre magier till hands på det sättet.
Eh mate, chill!
För övrigt fungerar kontrollen i striderna bra, men rörigt blir det. Kaoset som då och då uppstår ogillas antagligen av många, men själv finner jag det bara underhållande (förutom när man omringas av åtta stycken Invisibles som alla anfaller samtidigt, argh!). Ens kamrater är dock stridsmässigt sett idioter… Man slänger exempelvis inte magin Gravira på en boss 16 gånger i rad när det efter första försöket redan visat sig att magin inte har någon effekt! Trots att det är vad man INTE gör, så är det PRECIS vad Kalle hela tiden försöker med! Menar ni irriterande! Deras AI går att konfigurera, men speciellt smarta blir de aldrig. Ofta är det man själv som får sköta striderna.
Kameran är ett annat problem. Speciellt i de intensivaste kamperna. Jag tycker att den sitter för nära, och inte blir det bättre av att ens partymedlemmar hela tiden springer omkring bakom en och skymmer sikten. Usch säger jag bara!
I striderna finns det även ett Lock-on och ett Auto Lock-on system, ganska likt det som finns i de två senaste Zelda spelen. Auto Lock-on fungerar utmärkt, men Lock-on känns onödigt och man använder det nästan bara i bossfighterna. Dessutom gör det spelandet ofta svårare.

Det yttre

Sora och Långben Då kommer vi in på upploppet då, och i betygskategorin ”audiovisuellt” finns för dagens spel onekligen ”poäng att plocka”.
Grafiken är brilliant, och då främst karaktärerna. Sällan skådar man så här detaljerade ansikten och kläder.
Miljöerna kan dock bli lite (läs ”liiite”) tråkiga och tomma. Effekter som magier och liknande ser även det väldigt bra ut. Spelets ljudeffekter är inget man direkt tänker på när man spelar, de står i skymundan för den fantastiska musiken. Musikstyckena är oftast lite småmysiga och inte speciellt pampiga. Sedan finns det ju undantag, som till exempel en lite remixad version av FFVII låten ”One Winged Angel” som nu låter bättre än någonsin förr.
Ajdå... Han igen
Karaktärernas röster är helt klart godkända, ibland till och med solklara (då tänker jag främst på Squalls, Clouds och Aeris röster. De låter precis så som jag tänkt mig!). Kalles och Långbens röster känner man igen, men om man ska vara kritisk så är de nästan lite överdrivna. Och än en gång är det huvudpersonen som har tilldelats den löjligaste rösten (men lika illa som med Tidus i FFX är det inte. Långt ifrån).

Så vad blir det då?

Vilka kommer att finna spelet underhållande och vad får det för betyg på en skala ett till tio?
Jo, gillar man Disney och/eller Final Fantasy så gillar man det här. I alla fall om man inte är helt emot äventyr och RPG som spelgenren. Betyget blir högt, detta för den underbara grafikens, den skojiga musikens, det underhållande uppläggets och inte minst den lyckade blandningens skull. Att det inte blir full pott beror främst på de mindre problem som kontrollen och kameran tyvärr lider av.

Audiovisuellt: 10 – Hur vackert och detaljerat som helst grafikmässigt, och skojigt i ljudväg. Fina musikstycken.

Kontroll: 7 – Kameran sitter för nära och Lock-on känns onödigt. Annars bra.

Hållbarhet: 9 – Håller lätt 50 timmar: att träna till level 100 tar tid.

Totalt: 9 – Fantastiskt spel, men kontrollmässigt inte helt perfekt.

Tetsuya Nomura är spelets karaktärsdesigner

Källor:

Skriv ut denna Recension



Kommenteringsfunktionen för denna nyhet är avstängd. Vi har även raderat alla tidigare skrivna kommentarer. Detta eftersom nyheten är över 90 dagar gammal och vi ser inget värde i att spara kommentarerna längre. Själva nyheten kommer vi dock spara i all framtid.

Statistik

  • Läst 6148 gånger
  • av 5893 personer.
Fokus